Jag har svårt att komma ihåg att Buffy behöver miljöträning på andra ställen än inne i stan. Hon är ju uppvuxen på landet, men hon tycker ändå att resten av världen är väldigt spännande och ibland lite läskig – och det gäller även skogen. 
Så vi kör korta och roliga pass på alla möjliga platser nu. 

Igår stannade vi i skogen efter att ha lämnat Miranda på förskolan. Först gick jag ett 40 meters spår åt henne med skinkost i slutet, sedan gick vi en tur i skogen i 30 minuter och vi gick inte långt kan jag lova! Hon skulle lukta på ALLT! Eftersom hon oftast går med de andra två, vill jag se att hon vågar ta för sig på egen hand och lät henne därför gå på framåt i sin egen takt och "tryckte" inte fram henne. Sedan hittade vi en härlig plats i skogen där vi åt frukost tillsammans och brottades. Hon är sannerligen en underbart härlig individ! 
Vi avslutade med att gå spåret, men det var alldeles för svåra störningar, och spåret blev därmed för långt och för svårt. Jag får bakläxa på det!

På kvällen tog jag med de vuxna på en 2 timmars promenad runt fiskedammarna, det var helt underbart! Vi körde en hel del balansövningar, men mest var det helt kravlöst. Jag älskar verkligen naturen här uppe i Kolmården, även om jag fortfarande längtar hem till Södermanland och naturen där jag växte upp... =)

Idg blev en mer aktiv dag för hundarna, vilket märks eftersom alla tre ligger och snarkar på soffan. 

Leeloo fick börja med att preparatsök i golvbana inomhus. Tyvärr har hon börjat blindmarkera! Trist! Hon gick bara banan igenom och frysmarkerade på alla burkar. Skickade ett meddelande till Eva om det på en gång, och vi skulle ta en paus med golvbana tills nästa träningspass med henne. Så det blir rumssök för hennes del, istället.
Harry fick köra ett inomhussök med två gömmor (eukalyptus) i två angränsande rum. Han har en otrolig sniffningsfrekvens, man hör honom genom hela rummet och han sniffar lika energiskt hela söket igenom. Han är så glad och motiverad, han blir jätteledsen när han är klar och ska lämna över till någon av de andra hundarna! Gullet, man kan inte tro att han snart fyller 11 år.

Buffy fick ett kort spår på kvällen. Eftersom hon har gått på vittring när vi har tränat med mig i spårslutet, så har jag beslutat att avsluta med en belöningsburk istället. Kvällens spår låg ca 30 minuter och hon gick så himla fint! Det var ca 30-40 meter långt och jag hade gått med täta steg. Hon gick mitt i spårkärnan, stannade upp och tittade på mig, då väntade jag bara ut henne och uppmuntrade henne att fortsätta. Hon dök då ned i spåret och tuffade på till slutet! Hon är så himla härlig! Det är svårt att komma ihåg att hon bara är 5,5 månader. 
Jag kommer att träna in söket med henne också, och idag har jag beställt lösa sökrullar! Det är en helt ny värld för mig, och det är ju så roligt.

Leeloo fick hänga med på en kort löprunda på kvällen, tanken är att Harry ska hänga på Anders på hans löprundor. 

Utöver denna träning, så har Buffy och Leeloo ätit frukost på gräsmattan (Harry HATAR att få grässtrån i nosen och vägrar äta ute...) och alla har ätit korv ute. Mysigt!

Vilken toppendag! Vi skulle träna specialsök för Eva mellan 10-12, så vi passade på att ta ett pass miljöträning med Buffy på vägen dit. Därför stannade vi nere vid järnvägsstationen i Krokek och jag kollade så att inget tåg var på väg in. Sedan gick vi hela perrongen fram och tillbaka (i mitten, så att vi inte kom för nära kanten) och hon var så duktig! Jag belönade för kontakt och när hon blev för ivrig och drog iväg, stannade jag bara helt sonika tills hon vände sig om och tog något steg mot mig. Efter några repetitioner slutade hon att dra. Duktiga tjej! Passade även på att träna "gå runt" när hon hamnade på fel sida av diverse saker. Vi avslutade med att leka på parkeringen. Så himla bra känsla!

Därefter for vi ned till Åby för att träna för Eva och vi började med teori, det är så himla intressant att få ta del av Evas erfarenheter och tankar. Jag är så tacksam över att jag får ha henne som mentor! Idag tränade vi på golvbana och med två träffar per gång. Det var en sådan där ovanlig gång när allt föll på plats, både för mig och för Leeloo. Passet var välkommet, då det har varit många frågetecken på sistone – räcker vi till? Idag fick jag en glimt av den potential som vi faktiskt har som ekipage och där jag kan bidra med erfarenheter från mitt år på Tullverket, och Leeloo står för söket. Mest av allt kände jag mig avslappnad och trygg, som om jag äntligen har landat i min roll, i mina tankar. Nu tänker jag inte längre be om ursäkt för mig och mina hundar, jag är så trött på alla fördomar. Leeloo är helt grym, trots att hon inte är av bruksras, och det kommer att visa sig att hon klarar av arbetet lika bra som mallar, flattar och schäfrar.

Idag har vi debuterat som tävlingsarrangörer inom nose work med vår inofficiella TSM NW1, Hemsenosen. Några få, tappra startande kom och gjorde oss sällskap i snön. Väderlek och ett ganska svårt behållarsök gjorde att vi inte fick någon clear round, förrän sista som gick utom tävlan, det var Marina och Ludde.
Tack till er som kom och tävlade med er duktiga hundar!

Jag har lärt mig massor av den här erfarenheten och jag önskar av hela mitt hjärta att vi kan bli mer öppna inför att samordna tävlingar inom sporten. Det krävs väldigt mycket för att det ska bli bra och utövarna förtjänar bra tävlingar och många tävlingar. Jag har stor erfarenhet av att anordna tävlingar inom hästsporten, men det här är något nytt för mig och jag lär mig gärna av mer erfarna, för att våga ta på mig större uppdrag framöver. För nog trivs jag allt som tävlingsledare, det ska jag inte stick under stol med. Det är så himla roligt och givande att få till en riktigt bra tävling för de aktiva. Lokaler där vi får ha med hundar eftersökes också, så klart. Känner ni till något bra ställe i Norrköpingstrakten får ni gärna hojta till. =)

Här på Gotland har vi lyxen att bo hemma hos mamma och hennes man, Erik, som har ett förflutet inom bruks. Det drog vi nytta av idag och gav oss iväg för att påbörja hundarnas personspårskarriär. 
Först ut var Buffy, endast fem månader gammal. Jag gick ut enligt Eriks instruktioner och Anders fick hålla i spårlinan. Det var väldigt jobbigt för nyfikna mig att sitta still bakom en enbuske och inte kunna se hur hon betedde sig. Hon drog förbi mig, men det blåste ganska hårt och spåret blev svårare än vi hade tänkt oss. Men till slut hittade hon mig och då blev det leverpastej! Erik sa att hon var duktig, men han tyckte det vore intressant att köra sök med henne i framtiden.
Min fina prick! Jag är så oerhört tacksam för fina, fina Buffy, hon är verkligen allt jag har drömt om och mer. Det svåraste är att hålla i bromsen och inte överaktivera henne och gå för fört fram. Hon kommer att bli AWESOME.

Därefter var det Leeloos tur och även denna gång gick jag ut och hukade bakom en stor buske. Leeloo fick ännu mer vind i sitt spår och for långt åt höger från spårkärnan, för att sedan spåra fram till mig i motvind. Duktig tjej! 

Vi var ense om att det nu var för hård vind, så Harry kom inte ut i något spår idag. Vi hoppas på lite mindre blåst imorgon.

Sedan åkte vi och kollade in tävlingsplatsen inför morgondagens nose work-tävling, den första som vi anordnar. Även där får vi hoppas på bättre väder, annars kan det bli en sjukt spännande tävling... 

Så går ju den gamla slagdängan, och det är en bra devis att försöka följa i sin hundträning. Jag har väldigt lätt att fastna i något slags ekorrhjul och "neja" det mesta. Men som tur var, så har jag goda förebilder som lär mig bättre sätt. 

Nu är vi på Gotland och hälsar på min mamma en vecka och då har jag passat på att träna på att gå med hundarna en och en, här där vi måste gå kopplade promenader. Buffy är verkligen helt underbar på att träna mig! Det krävs inte många repititioner innan hon är med på noterna. Till exempel så är jag noga med att ALDRIG låta henne dra i kopplet och jag ser till att inte gå med henne i koppel om jag inte klarar av att vara konsekvent. Det har lett till att hon kanske drar ett par gånger i början av en promenad på ett nytt ställe, eller om hon får ett för svårt stimuli, ex. lekande barn eller något annat superskojigt. Det är jag för himla nöjd med! När hon drar så stannar jag bara och står kvar tills hon vänder om och kopplet slackar. Jag säger ingenting, inga "nej" eller "fy", utan bara väntar ut. Beröm är jag däremot en fena på att slösa med, för väldigt små saker. ☆

När jag sedan gick ut med Leeloo så hamnade jag inför ett hundmöte. Min första reflex var att strama upp kopplet, MEN! Innan jag genomförde den, hörde jag Michelles röst i bakhuvudet och insåg hur detta skulle göras på rätt sätt: vänd om och ta en annan väg, istället för att tvinga henne att möta en hund på ett för smalt ställe där hon skulle behöva utagera mot den mötande hunden. Sagt och gjort, vi vände lugnt om och den andra hunden var så långt bort att Leeloo inte tänkte mer på det, utan bara glatt följde med. Även med henne tränade jag på att inte låta henne dra, även om det är svårare att känna än när Buffy drar, så tycker jag att det är lika viktigt.

Harry råkade ut för samma rutin och ingen hund skällde eller drog! Alla gick med glada svansar och det värmde i hjärtat och det blir så himla trevliga promenader! Jag måste verkligen bli bättre på att gå ut med hundarna en och en, både för deras skull och för min egen.

Resan hit gick bra, btw. Adaptil och tuggben hjälpte till och alla hundar var lugna och glada när vi kom fram. MEn det blev många timmar i bilen, så dagens efter fick de släppa loss i en enorm, tom, fårhage! Snacka om lyckliga hundar! Men, inte ens den utan träning, för det blev passivitetsträning på en sten i solen, något som jag har varit dålig med att träna på och har hundar som gärna börjar att pipa så fort man stannar upp på promenaden.

Idag är planen att lägga några första, korta personspår, vi får se hur det går. Vi fick ju snö i natt...

Sitter på altanen i den kyliga vårsolen och ser hundarna röja runt på vår enorma tomt. Den ska förhoppnnigsvis hägnas in så fort det blir mjukt i backen igen. Vi hann ca 20 meter av 450 innan tjälen kom... Det räckte inte så långt.

Sedan var det det där med att träna varierat och mångsidigt, något som jag tycker är väldigt bra. Däremot är jag tydligen inte så bra på att faktiskt göra det. Jag kan säkert komma på tusen ursäkter till varför, men det hjälper ju inte. Det är som det är och under vintern har vi mest tränat nose work och narkotikasök, och därmed markeringar. Leeloo har en flexibel frysmarkering, beroende på var gömman är så ligger, sitter eller står hon och frysmarkerar med huvudet. 
Tydligen har vi gjort det så himla mycket att det är det enda beteende hon bjuder på nu - vad vi än gör. Jag har börjat lägga in lite mer klickerträning och trickträning nu, dels för att det kommer ett sådant block på utbildningen, och dels för att jag läser Karen Pryor och får en massa idéer. Men vad jag än försöker träna in, så bjuder Leeloo på alla möjliga former av frysmarkeringar... Suck. Snacka om att den enkelspåriga matten har glömt av sig under vintern, därmed helt logiskt att hon tror att all aktivitet går ut på någon slags markering. Nu får jag skärpa till mig och mixa upp träningen lite mer! Det går ju att göra, även om man mest tränar inne. Förhoppningsvis kommer vi ut och tränar mer och mer. 

Jag har dessutom kommit fram till beslutet att inte träna mer nose work med Leeloo just nu. Jag älskar sporten, men jag ser att det stör henne lite i narkotikasöket att inte veta var hon får hoppa upp och inte (gäller ju framförallt i fordonssöket) - och jag tycker helt klart att det är svårt att släppa på kontrollen och låta henne söka igenom allt. Så vi kommer att fokusera på specialsöket, det är det vi vill arbeta med och nose work har varit en suverän aktivering för oss. Tack och lov har jag ju gammel-Harry att fortsätta köra nw med!

Sedan har vi frågan om generationsbyte, även om jag tycker att det är väl tidigt att tänka på vid 35... Men Miranda vill så gärna vara med och träna hundar, jämt! Jag vill inte gärna släcka den viljan, men det är fasen inte helt lätt att få ihop hundträning och obstinata 3-åringar... Hittills är dealen att hon får slänga godis när jag klickar. Det går sådär. Buffy fick bland annat två "oförtjänta" jackpots vid dagens träningspass, och Harry en. Andra belöningar kan ha hamnat på ganska konstiga och svåråtkomliga ställen. Men på det stora hela gick det bra och Miranda älskar verkligen att vara med. Med tanke på att antalet hundar troligen inte kommer att minska i familjen, så är det väl bäst att börja träna upp nästa generations hundtränare redan nu... =D

I morgon far jag upp till Stockholm för block 2 på problemhundskonsulten, den här gången är temat rädsla. Det är vad jag känner för vår första blocktenta på lördag morgon! Jag avskyr prov och tentor i alla dess former, så vi får väl se om det blir någon fortsättning på den kursen... Om jag klarar mig och överlever, så har jag säkert massor av spännande saker att berätta när jag kommer hem! =D

Igår var jag på återbesök hos Måns Röken med Buffy, efter en skada på handloven på vänster fram (long story). När jag tog ut henne ur bilen belv jag snabbt varse att fröken inte kommer ihåg hur världen ser ut utan snö! =D Hemma i Kolmården ligger den fortfarande djup och ingen barmarke i sikte. Inne i stan, de få gånger vi har varit där, har det också varit snö på marken. Så hon tyckte att det var jätteläskigt med gruset som kommit fram och gick i lovar runt det - på snön! Dessa vintervalpar, de är bra speciella, men åt olika håll. Harry är född i augusti och jag kommer ihåg hur hopplöst det var att gå valpkurs ute med honom - han tvärvägrade att sätta ned sin lilla rumpa i snön! 
I alla fall, jag fick mig en tankeställare och bestämde mig genast för att göra något åt det. Dessutom är det sällan som Buffy komemr till stadsmiljö och dessutom utan de andra två, vilket behöver jobbas på - alltihop.

Nu har det lugnat ned sig lite på översättningsfronten, så idag tog jag tillfället i akt och tog med mig Buffy när jag lämnade Miranda på förskolan. Då kunde vi gå i lugn och ro runt skolan i solskenet. Jag var lugn och hade tid att låta henne stanna och titta och lukta på allt. OCH, jag hade tid och ro nog att stanna och vänta ut henne VARJE gång hon drog i kopplet. För det må vara trist, men ack så sant: konsekvens är A och O när det gäller inlärning. Och jag har helt tappat bort de här delarna med Buffy, det är för- och nackdelen med att bo mitt ute i skogen! Vi träffar inga hundar eller människor, och vi behöver inte jobba på att gå i koppel. Men det ska det bli ändring på. Har man en hund som av olika anledningar inte går så bra i koppen som man önskar, så är mitt råd att ta KORTA promenader där man tränar på detta, så att man själv orkar vara konsekvent, och att hunden orkar vara duktig. Buffy och jag var ute i tio minuter idag, och jag är en sådan som gärna smäller på med allt jag har på en gång, det ska vara ordentligt om det ska göras. Men här gäller det att lära sig att tänka om. Vi vill alltid ge hunden alla möjligheter att lyckas och att alltid avsluta innan hunden blir för trött eller vi har hamnat i konflikt.

Vi pratade mycket om det på SWDI-kursen i helgen, planeringen som Jens tjatade på oss om, och vikten av att hålla sig till den och att vara ärlig mot sig själv och resultaten. Flera gånger såg vi att man sa att man skulle träna i fem minuter, men det blev sju, åtta. Eller att man skulle göra en sista repetition - och sedan gjorde man fyra till... Går det bra så vill man så gärna göra en sak till, och går det dåligt så kan man ju absolut inte avsluta. Det är lustigt, det mänskliga psyket. Vi hade ett pappersprotokoll att fylla i och om man lyckades med övningen fem gånger i rad, skulle man gå vidare till nästa steg och om man misslyckades fem gånger i rad, skulle man backa till det föregående steget. Jag tror att vi alla var ganska duktiga på att bara göra om samma övning när vi fick misslyckade repetitioner, och därmed behövde vi aldrig göra någon reset. Men vad tjänar vi på det egentligen? Det är återkommande inom min egen träning i alla fall - om inte grunderna sitter, varför skulle det då gå bättre längre fram? Det kanske håller ett tag, men jag är övertygad om att det kommer och hugger en i röven en vacker dag. Då får ma skylla sig själv och all den tid som har gått sedan dess är i princip bortkastad. Istället för att trycka reset på en gång när problemen dyker upp och ta itu med det på en gång. 
Det samma gäller framteg, progression är nyckeln. Man måste våga gå vidare när hunden faktiskt har lärt sig, så att man inte kör på säkra kort och står kvar på samma ställe.

Ja, det är inte lätt, det här med seriös hundträning. Det är mycket att ta hänsyn till. Men dagens pass med Buffy gick i alla fall jättebra! Men det var väldigt tydligt att hon helst gick på snö och is när möjligheten fanns. Hon tittade väldigt mycket på de stora fåglarna, vi har mest småfåglar hemma i skogen. Hon luktade på många saker, någon grej var lite läskig och då ville hon inte ens ta godis. Sedan kom vi upp mot skolgården och hon stod och viftade glatt på svansen när hon hörde och såg barnen, något hon fick mycket beröm för. Sedan ska vi ta tag i hälsa-fint trännigen, men en sak i taget. =D

I helgen var Leeloo och jag på helgkurs för Jens och Tobbe på SWDI, kursen hölls på Lerkulans hundcenter i Skinnskatteberg. Det var en ganska ovanlig möjlighet att få träna för dessa två herrar, då de oftast har fullt upp med att utbilda hundekipage inom polis och militär över hela världen. Men nu hade de tid över för oss vanliga, dödliga och det är vi tacksamma över! =) 
Jag och Leeloo kom ganska sent och Jens hade redan börjat sin föreläsning på fredagskvällen. Sedan delades vi in i grupper och fick olika områden tilldelade för att påbörja träningen enligt deras stegringsplan för markeringsträning, som oftast utförs på Kong. 
Vi har inte tränat på Kong tidigare och Leeloo blev väldigt spänd när jag tog in henne i hallen, trots att hon har varit där många gånger tidigare. Hon skällde på hundar och människor så att det inte gick att få kontakt med henne, hon var totalt blockerad - och det blev tyvärr jag också. Jag blir oerhört stressad när hon hamnar i det läget, och ovanpå det såg jag en ganska dyr kurs gå om intet. Jens rekommenderade mig att gå undan med henne en stund och låta henne "skälla av" sig och komma till sans igen. Jag satte mig med henne i köket, sedan tog jag in henne i en bur i hallen och vi kunde börja träna med godis. Kongen visade hon INGET intresse för, vilket är jobbigt när det är det hela systemet går ut på, typ. När alla de andra hade 
åkt hem, stannade vi kvar för att träna lite i lugn och ro. Leeloo hade fortfarande svårt att koppla av, men tillslut fick jag igång henne så att hon kunde leka. Tyvärr slog det över, så att hon bet mig i fingret så illa att det började blöda. Hon skulle hugga kampleksaken, men tog fel. Det var inte avsiktligt och hon menade inget illa, men jag blev ändå väldigt ledsen efter en halvdag som gått bort i träning.
När jag åkte till hotellet den kvällen, då rann tårarna. Jag kunde inte sluta gråta, jag kände mig som världens sämsta hundtränare. Det är nästan bara mig det hänger på, jag vill så mycket och så gärna. I det här gånget var vi i totalt underläge, det var mest schäfrar och mallar med på kursen. Sedan blir jag lika låst som Leeloo när hon går in i det läget, vilket inte löser någonting. 
På lördagen kom jag dit innan alla andra och satte henne i buren inne i hallen, i förhoppning om att hon skulle känna sig mer "beredd" när vi väl skulle börja träna. Det gjorde hon inte... Mycket av problemet var att hon inte var ett dugg intresserad av Kongen, vilket Jens redan hade koll på. Jag fick därför kolla på en video när han tränade in samma grunder med ett mynt. Jag skrev av den stegringsplanen och återvände till min grupp. 
Då gick det mycket bättre, hon klarade av att jobba med myntet och godisbelöning. Hon kände sig helt enkelt inte bekväm nog att släppa loss och leka. Att hon ändå tog godis var ju ett tecken på att inlärnings kunde ske och gav mig lite hopp.
Ena tjejen i min grupp jobbade under dagen med att leka igång Leeloo med Kongen. På kvällen skulle vi visa en del av stegringsplanen för de andra grupperna och då skulle vi jobba oss fram till helt dold Kong. Vi fick en tegelvägg och jag testade först med myntet, men det var inte heller något som Leeloo var jättetänd på - vilket kanske inte är så konstigt. Därför valde jag att prova med Kongen, och när hon väl fick in ett sökmoment i arbetet så gick det mycket bättre. Det gick faktiskt så pass bra att min grupp ville att jag & Leeloo skulle vara visningsekipage, för att bryta av mot alla stora brukshundar. Det kändes både nervöst och roligt! Leeloo klarade det med bravur! Flera stycken kom fram efteråt och sa att de tyckte att hon var så häftig, och att det var tur att hon inte väger mer med tanke på hur mycket hon går igång i kamplek i belöningen. Hon ÄLSKAR att kampa och det är inget dåligt grepp hon har, jag kan lyfta henne och snurra runt (lågt över marken) och hon håller i och morrar som en galning! Duktiga, fina Leeloo! 
På söndagen samlades vi på Grimsö för att köra övningar på förmiddagen. Vårt andra område luktade nog mycket konstigt, för två av hundarna blev som streck längs golvet när de kom in - ändå lyckades de ställa om och jobba på! Jag slutar aldrig att förundras över deras otroliga anpassningsförmåga och arbetsmoral. Leeloo överraskade genom att inte balla ur när jag tog ut henne ur bilen, utan hon jobbade på bra hela passet. 
Efter lunch var det dags för träning i hallen igen, dock blev vi tilldelade en plats på andra sidan av hallen, där Leeloo inte hade varit under helgen och hon zoomade ut igen. Då blev jag, dum som jag är, lite trött på henne och petade till henne i sidan, och då bet hon mig igen. Det vr helt och hållet mitt fel, jag vet inte ens varför jag gjorde som jag gjorde - helt ärligt. Det var bara jävligt puckat! Och ju mer jag har tänkt på det, desto mer puckat är det. Leeloo har sedan några veckor tillbaka någon liten inflammation i höger bakknä som Kaj tar hand om. Så - asdumt! Jag blev helt knäckt på mig själv och hela situationen och fick ta en egen timeout, Leeloo var kvar med de andra. Sedan satte jag mig själv i utvisningsbåset ett tag, intill Leeloos bur, och tittade på när de andra tränade. 
Efter ett tag tog jag fram Kongen och lekte med den utanför buren, tills hon låg och pep av intresse. Då tog jag ut henne och sedan kunde vi vara med och köra alla övningar med Kong istället och hon både kampade och markerade kanonbra, både ute och inne. Det var skönt att avsluta positivt!

Det här blev en väldigt jobbig helg för mig, där jag svek Leeloos förtroende och misslyckades totalt med att vara den hundägare och tränare jag vill vara. Jag bröt ihop och kom igen, för att bryta ihop igen... Jag kommer att dra lärdom över det här, jag har bett Leeloo om ursäkt och nu lägger vi det på erfarenhetskontot och går vidare.

Som sagt, ett roligt jobb som kan utföras när som helst och var som helst, har verkligen både för- och nackdelar. 

Därför var det idag livsnödvändigt att komma ut i skogen och bara andas. Dessutom kommer jag nu att verkligen lägga krut på det här med egentid med hundarna - något som jag är VÄLDIGT dålig på! JAg tar ofta med mig så många som möjligt om jag ska ut i två timmar, det är liksom mest praktiskt på det sättet. Så har jag hållit på, trots att jag varit väl medveten om vikten att ha egentid med alla sina hundar för att stärka de individuella relationerna. Men nu kommer de att få gå själva varannan dag i veckorna och tillsammans på helgerna. Valpen går fortfarande inga promenader alls, så hon får mest leka hemma på tomten. 
Leeloo och jag gav oss ut och när vi kom till Nunnebanan stannade jag upp, blundade och djupandades en stund. När jag öppnade ögonen såg jag Leeloo stå och blänga på mig, jag kunde riktigt se hur hon skakade på huvudet åt mitt påhitt! =D Lätt för henne, hon lever ju alltid i nuet. Och det vill jag verkligen ta till mig från deras värld, de är ju fantastiska på det. 
Leeloo njöt av att följa alla spår i snön, även om jag inte hade lust att klampa ut i djupaste snön i skogen. Vi försökte få till en del parcour-träning, men det är också svårt när snön ligger tjock och tung över alla stockar och stenar. Men eftersom de nyligen har avverkat i vårt område, så finns det några åtkomliga högar, som ligger stadigt.
Imorgon blir det Harry som får komma ut och göra mig sällskap. Jag ska försöka få till lite mer träning, men det är svårt att åka iväg och träna när jobben duggar tätt, så vi tränar här hemma. Leeloo och Harry tränar lydnadsmoment och att kliva upp på pallar - jag är nyfrälst inom klickerträning efter ett långt uppehåll. Valpen tränar sitt och ligg, samt att kliva upp på pallen. De blir helt vilda när klickern och godisburken kommer fram och jag har tänkt att jag ska filma någon gång, för det är roligt att se hundar träna med sådan glädje! Senast var Buffy så glad att jag hade behövt ha hjälm på mig, hon flänger med tassar och huvud, så hon skallade mig rejält! :O Men vad gör det, bara hunden är glad.

Jag är hopplöst dålig på att prioritera, jag vill göra allt roligt och jag ger mig in i det mesta med själ och hjärta. Det är nog det största problemet med att jobba med något man älskar och i mitt fall gäller det dessutom två jobb. För i den verkliga världen är jag översättare, vilket innebär att jag tittar på teveserier och läser böcker dagarna i ända. Näe, riktigt så är det ju inte, men det är ett roligt jobb som jag gör hemifrån och kan styra över helt och hållet. Sedan har jag hundarna och det är ju bara läskigt roligt! Ibland önskar jag att jag vore lite tråkigare, lite mer enkelspårig och inte ville hitta på så mycket, men det verkar inte vara min lott i livet... 

Varför babblar jag om det här? Jo, för vi skulle egentligen åka på utställning i Danmark till helgen, fredag-söndag. Men jag har inte känt det där pirret som brukar infinna sig inför en sådan resa, dels på grund av vädret, och dels på grund av att det är så mycket inbokat i kalendern att orken börjar tryta. För utöver mina två underbara jobb och mina tre underbara hundar, så har jag begåvats med en fantastisk make och en underbar dotter! De är så grymma att jag faktiskt vill hinna hänga med dem ibland också! När jag då insåg att jag bara hade en helg ledig mars där vi kunde vara hemma och hänga, så blev resan än mer olockande...

Sedan har det hänt något, en process som har tagit oerhört lång tid och som inte är över än på något vis. Men från att ha planerat hela mitt liv runt utställningsåret och att ha varit villig att köra land och rike runt, så börjar det drivet att tyna bort. För mina hundar är i första hand arbetande hundar och det kommer de alltid att vara. Sedan tycker jag att de ska vara korrekta exteriört också, och jag kommer absolut inte att sluta ställa ut, men det måste finnas rim och reson i vad jag "offrar" istället. Jo, Leeloo kanske hade fått cert till helgen och blivit nordisk utställningschampion, och det är ju en dröm! Men vad innebär det för oss, egentligen? Kommer vi att påverkas av det på något sätt? Det här kommer att få bli ett mellanår i utställningsvärlden för vår del, jag ser fram emot att åka på inofficiella utställningar med Buffy och kanske prova på någon officiell. 

Jag tänker dessutom att jag behöver prioritera för Leeloos del, också. Hon kan inte behöva flänga hit och dit och förväntas prestera varenda helg utan rimlig tid för återhämtning, hon måste få en chans att landa mellan gångerna, för det är då jag tror att hon växer. Och kursen, OMG, kursen för SWDI är ju så högt på min priolista! Tänk att lilla vi ska träna med SWDI-gänget, det är för bra för att vara sant! DET vill jag lägga krut på, och vår preparatsöksutbildning för Eva, och mina två utbildningar under året.

Jag ska berätta en personlig grej, sluta läs nu om ni tycker att sådant är jobbigt. 
Jag vet precis varför jag är sådan här. Min pappa var min bästa vän. Han fick cancer första gången 2009, andra gången 2012, tredje gången 2014 och sista gången 2016. Jag var med honom varje steg på den resan, jag satt intill honom under cellgiftsbehandlingarna på Södersjukhuset, jag var med på alla provtagningar och skit som han fick gå igenom. Han bodde hemma hos oss när slutet närmade sig och jag såg en man som varit större än livet själv, stark och med ett hjärta av guld. Men som fått offra så många drömmar, som missat så många chanser och som på slutet inte ville något annat än att vara kvar hos oss - men sjukdomen blev för svår att övervinna. Jag satt bredvid honom när han gick bort och jag höll hans hand långt efter att han fått frid, men i samma stund flyttade en stress in i mitt hjärta. En stress över livets grymma korthet, över att inte hinna med allt som man vill göra. 
Det är paradoxalt att jag som lever med och för mina hundar, inte klarar av att leva i nuet. Jag kan inte koppla av och unna mig att vara lycklig, för då är jag säker på att det kommer att tas ifrån mig. Jag hinner inte stanna upp och bara vara - för tänk om allt är över imorgon och det sista jag gjorde var att ligga på soffan?! 
Bra dagar är jag med på att det här inte är ett hållbart sätt att tänka och leva på, men ibland rycks jag fortfarande med och vill göra allt på en gång. 

Idag var inte en sådan dag, idag drog jag i handbromsen. Och jag ska erkänna att det svider, men det får det göra. Mot balans.

Varannan måndag har vi massagetid hos Kaj på Dog & People och vi har gått hos honom sedan förra året. Det är Harry som har fått regelbunden massage med tanke på ålder och för att han ska hålla sig fräsch. 
Men så har Leeloo känts och sett lite spänd ut i bakbenen, så jag bad att få ta med henne till dagens träff. 

Jag tog in henne först och hon blev skogstokig och skällde ut stackars Kaj efter noter! Piiinsamt... =D Men så hämtade jag in pappa Harry och då blev det lite lugnare och Kaj kunde börja känna igenom henne. Jag berättade att jag tycker att hon har varit spänd och betett sig lite märkligt. Ibland när man stryker henne över ryggen och rumpan så går hon bara iväg, eller snurrar runt och slickar mot bakdelen. Jättemärkligt. Men ju mer Kaj masserade igenom henne, desto mer klarnade bilden. När han kom till höger bakknä var det inga tvivel om vad problemet var! Hon hade rejält ont där och det syntes nästan i ögonen på henne hur lättad hon blev över att någon ÄNTLIGEN förstod vad hennes problem var! Hon låg snällt och såg ut att njuta av att få hjälp med sitt bråkiga knä. 
Det här är förhoppningsvis snabbt överstökat, hon har ingen hälta eller ömhet nu och hon har varit mycket gladare resten av dagen. 

Först hade jag så dåligt samvete över att jag inte har gjort något åt det. Men jag har ju ändå märkt något, det är något som har skavt och jag bokade ju en tid hos Kaj, ändå. Så det var väl den omedvetna magkänslan som spökade och fick mig att ta tag i saken. Det är inte alltid så lätt att se saker med sina egna hundar som man ser varje dag och som inte gärna visar att de har ont, eftersom det för hunddjur kan vara farligt att visa smärta eller svaghet. Smärta kan också orsaka väldigt olika och konstiga beteenden, vilket kan vara värt att ha i åtanke om ens hund börjar bete sig konstigt, eller om man har något som man inte riktigt kan få rätsida på med sin hund.

Världens bästa Kaj! Kontakta honom om era hundar behöver massage, han är både kunnig och trevlig. =) 

Det är alldeles för lite latin i hundträningen, tycker jag! Skämt åsido... Tärningen är kastad, sa kejsar Julius Caesar när han gick över floden Rubicon 49 f.v.t. 
Det jag ska skriva om är långt ifrån lika drastiskt som inbördeskriget som Caesar startade i och med övergången. 

Jag har funderat mycket på det här ända sedan nose work-utbildningen, men ibland behöver tankar koka runt lite innan de hamnar i skrift. 
I alla fall, man har ju vanligtvis sex burkar i en urvalsbana just för att låta tärningen avgöra var doften ska hamna, eftersom vi människor tenderar att fastna i mönster och bli förutsägbara. 

Det här tänker jag nu att man kan applicera på nästan allt inom hundträningen och att man kan använda så många tärningar man behöver för att det ska fungera.

• lydnad: numrera de moment du vill träna och slå sedan tärningar för att avgöra vilka övningar och i vilken ordning de ska tränas. Jag har nämligen OERHÖRT lätt att fastna i att köra momenten som de ligger i programmen, vilket gör att mina hundar vet vilket moment de ska förvänta sig, vilket har lett till problem tidigare (men det är en helt annan historia...). Därför är detta min nya metod!
• viltspår: man kan ha en tärning för att avgöra antal meter (100-600) som man ska lägga och en tärning för antal vinklar och en för antal bloduppehåll. Eller något. Jag har en förkärlek för att lägga fullständiga spår, vilket är puckat och ineffektivt. Det är lättare att bryta ned spåret i mindre delar och träna dem för sig, för att sedan sätta ihop till ett helt spår någon gång ibland. 
• nose work: antal gömmor, eller svårigheter (höjder, djup, liggtid)
• agility: antal hinder?
• belöningar:
  • leksaker: numrera hundens sex bästa leksaker, de som hunden tycker allra mest om, och använd dem bara vid träning och låt tärningen bestämma vilka två som får följa med på dagens träning.
  • godis: numrera hundens olika favoritgodis och blanda dem till träningspasset.

Jag är så glad över att ha fått de här tankarna och jag tror att de kommer att utveckla vår träning enormt! Och för dig som inte vill släpa runt på två tärningar, så finns det appar till telefonen! ;) 

I tisdags var jag & Leeloo på Dog & People i Åby för att träna preparatsök för Eva. Vi började som vanligt med att snacka igenom vad som hänt sedan sist, både relevant och sådant som bara är roligt. 

Efter teorin var det dags för ett rumssök i konferensrummet, där det fanns fyra gömmor. Leeloo fick jobba lös och jag upplevde henne lite yvig, vilket mitt kontrollbehov inte gillar... Det första hon gjorde var att springa ett varv runt rummet och sedan fram till papperskorgen. Där tog hon helt random först upp en plastsked och sedan en kaffekopp i plast, och la dem på golvet. Mycket märkligt, tänkte jag, för sedan sprang hon vidare.
Därefter började hon ringa in runt fönstret och elementet på långsidan och jag tyckte att hon visade så pass mycket intresse vid elementet, så jag gick fram och kollade där, men ingenting. Hon fortsatte i samma område och visade lite mer intresse uppåt. I fönstret stod en liten väckarklocka, så jag tog ned den och lät henne lukta på den. Där fick jag en markering vid batteriluckan och där hade vi gömma 1.
Efter det gick hon tillbaka till papperskorgen och fortsatte att tömma den. Eftersom Leeloo inte har apportering som vanligt beteende, insåg jag att det var något hon ville visa mig. Så hon fortsatte plocka ut sak efter sak: kaffekoppar, servetter, tepåsar... Till slut sa Eva: Kan du tänka på något annat sätt? eftersom jag stod och i princip kliade mig i huvudet... =D Jag tittade på sopkorgen länge och väl, innan jag sa: Jag kan ta ur soppåsen. Och på botten av den hittade vi gömma 2. Söta hund!
Hon fortsatte runt bordet och gick in mot ett av bordsbenen, fortsatte och vände tillbaka. Hon gjorde en fin markering på bordsbenet, där vi hittade gömma 3.
Sedan började hon cirkulera vid skåpet och jag öppnade det och lät henne kolla igenom hela insidan, men ingen tydlig markering. Hon jobbade som en galning, men blev mer och mer frustrerad. För att inte tala om vad jag blev! Jag var med och försökte kolla hela tiden, rädd för att missa en snabb markering. Hon fick hoppa upp på skåpet och nu hade hon blivit så trött att Eva fick börja ge mig tips. Slutligen hittade hon den uppe innanför dörren till whiteboardtavlan. Det var gömma 4.
Sist fick hon gå upp på bordet och leta efter en bonusgömma. På bordet fanns en stor, platt kartong och ett pennställ. Hon kollade en del på lådan, men flamsade mest runt. När hon kom tillbaka till lådan var hon så trött att hon krafsade och bet på den. Där fanns gömma 5.

Jag blir så jävla trött. På mig själv. Jag kände mig riktigt USEL idag, jag hade ingen plan och jag hjälpte verkligen inte Leeloo på något sätt, snarare tvärtom. Det var ungefär det Eva la fram på ett fint sätt under utvärderingen. Och vi har pratat om det så många gånger tidigare och Leeloo har visat det så oerhört tydligt. Hon vill inte ha mig för nära när hon jobbar! Hon säger till om hon behöver hjälp med att komma upp någonstans, eller om jag ska ta ned något åt henne - men annars vill hon arbeta IFRED! Men samtidigt vill hon inget hellre än att vara till lags och när jag kommer klampande för att kolla om hon har hittat något, så känner hon sig kluven mellan att jobba och att göra mig glad. Det kan tvinga fram blindmarkeringar eller stress, vilket jag inte vill ha i vårt arbete. 
Det är det här nosarbete går ut på, för mig. Jag ska lära mig att läsa min hund och LITA på att hon kan sitt arbete. För det kan hon, hon är extremt skicklig och det vet jag. Jag kan inte ge ett bra svar på varför jag ska klanta till det och lägga mig i. Om jag inte litar på att hon vet sin uppgift - då har jag antingen inte fattat grejen, eller så har jag gått för fort fram med min hund. I vårt fall så är det bara matte som felar. Hundens nos är långt överlägsen vårt luktsinne och det är bara att gilla läget, nosarbete handlar om att sätta sig i baksätet och njuta av utsikten.
Men det gnager lite på självbilden, det måste jag erkänna. Jag skulle ju så gärna vilja göra det här tillsammans, vara lika delaktig. Men det är inte min uppgift, det är Leeloo som är experten i det här arbetet. Det är hennes rampljus, jag ska bara finnas i kulisserna och svara på hennes önskemål.
Food for thought: om man inte litar på sin hunds kunskap - varför tränar man då?

Det är inte utan att det tar på tankeverksamheten att sitta och lära sig superintressanta saker hela dagarna! Man vill ju liksom inte missa en enda stavelse Michelle uttalar, för hundars beteende måste ju helt klart vara det mest intressanta ämne som finns! Jag får nypa mig för att förstå att det här är mitt arbete, jag får göra det här på arbetstid - snacka om lyx! Men det medför såklart många risker att jobba med något så roligt, man tar lätt på sig för mycket och kanske blir dålig på att sätta gränser och ta betalt. 

Dag 3 började jag med varsitt sök i garaget vid hotellet, båda hunadarna klarade det ganska bra. Svår miljö för dem.
På utbildningen pratade vi om inlärningsstegen och vi började prata om aggression, vilket är ett väldigt intressant ämne. Som alla andra i utbildningen.... =) Det är så många aha-upplvelser relaterat till mina egna hundar som jag har haft och som jag har, så mycket som jag önskar att jag hade vetat och förstått tidigare. Jag kan bara hoppas att mina nya kunskaper kommer mina nuvarande och kommande hundar till gagn, och framtida klienter och deras huundar, så klart. 
Tittar man på hur vi och samhället kräver att en hund ska bete sig och klara av att leva, så är det rätt fantastiskt att vi inte ser mer problem, livet i vårt samhälle går emot så många av deras naturliga instinkter och vi tar bort så många av deras möjligheter att använda sitt språk. 
Aggression är ju ett så tydligt exempel, det är något som väldigt många tycker är helt oacceptabelt och framför allt samhället i stort - trots att det enda det grundar sig i är hundens behov och önskan om att skapa AVSTÅND. Hundar vill inte slåss och är inte medvetet elaka till naturen, de vill bara ha ett större avstånd. 
Jag har själv väldigt jobbigt med skälliga hundar, jag är känslig för höga, skarpa och ihållande ljud och jag har gastat på mina hundar och blivit arg. Tills jag en dag bara insåg att det är ju ett av deras sätt att kommunicera. Vilken rätt har jag att ta ifrån dem deras röst?! Tänk om någon skulle säga till mig att jag inte fick prata? Det vore ju hemskt! Och nej, hundar är inte människor, men de är kännande, kommunicerande varelser som måste ha rätt att tala om vad de känner och tycker. Ju mer man respekterar det, desto mindre måste de ta i och stegra sina signaler. Om jag lär mig att läsa och förstå mina hundar - då behöver de inte ta till morranden och bitande, för de kommer att känna att jag lyssnar på dem innan vi kommer så långt. Så tror jag, mina högst personliga tankar och åsikter. Men, forskning på senare tid visar dock att vi kan släppa det här med hundar och deras påstådda vilja att klättra i rang. Det här med att ta bort maten från dem, eller kunna röra i maten när de står och äter. Jag är först med att erkänna att jag själv har gjort det, men varför i helskotta då?! Det finns ju ingen som helst anledning att göra det! Jag skulle bli galen om någon kom och petade i min mat, eller tog bort den och ställde tillbaka den. Som Michelle sa, första gången kanske man bara skulle tycka att personen var konstig, men efeter några gånger skulle man bli lack. 

På kvällen åkte jag och hundarna hem till Daniela i Bredäng och vi gick en långpromenad med Leeloo, Harry & Oliver. Sedan åt vi och satt och snackade i flera timmar. Daniela lärde jag känna när jag utbildade mig till hundinstruktör för åtta år sedan, en vänskap som jag sätter allra största värde på. Det är så roligt med en vän som har samma hundnördiga intresse och kunskap! 

Dag fyra fortsatte vi med aggression och specifikt koppelaggression vid hundmöten - JÄTTEINTRESSANT! Det här är ju ett ämne som har gäckat mig och jag har trott att jag jobbat på en lösning, men tack och lov så berättade Michelle att jag har gjort helt fel! =) Skönt. Då vet jag att vi kan komma till rätta med det, bara jag blir bättre på min uppgift.
Sedan fick vi även sitta med på en intervju med en problemhund och lyssna och anteckna medan Michelle genomförde intervjun, det var väldigt nyttigt, svårt och sjukt intressant. Efter det hade vi lite mer genomgång innan det var dags att tacka för den här gången, uppfylld och helt slutkörd efter 3,5 dag i hundens värld. 

Min bestående känsla ifrån helgen är: always in my dog's corner. Det är en så vital del av livet med hund att faktiskt tro på dem, älska dem och ställa upp för dem. De har nog med press och stress i allt annat, så det behövs inte mer i vår relation. Vi ska klara det här - tillsammans. 
Roligt! Nu är det en månad till nästa träff, och innan dess ska jag klura ut ett ämne för examensarbete och läsa några böcker. 

Harry och Leeloo har varit med hela helgen och skött sig exemplariskt, de har legat i sin bur bredvid mig och inte gnällt en enda gång. Promenaderna har gått bra, även om det händer mycket mer än vad de är vana vid här ute i skogen. Jag tror att både de och jag uppskattar ännu mer att vi har flyttat ut på landet! =D

Äntligen! Efter många års drömmar har jag äntligen fått möjlighet att vidareutbilda mig till problemhundskonsult och jag är så glad och stolt över att få göra det via Hundsteg. 
Så jag är i Stockholm för att gå block 1 för Michelle, och jag har tagit med mig Leeloo och Harry för att ge Anders lite avlastning och för att underlätta valpens vila. 

Den här utbildningen är verkligen min drömutbildning, tänk att få nörda ner sig i hundar och hundars beteende på arbetstid! Första blocket jobbar vi med grunderna i en utredning och idag har vi intervjuat varandra - roligt och nyttigt! Men på samma gång är det självklart jobbigt och det leder till en hel del självrannsakan., vilket man får försöka vända till något positivt istället. Jag har absolut inte gjort alla rätt med mina hundar, men nu får jag verktygen att bli den hundägare jag vill vara - och för att hjälpa andra hundar och hundägare! Det är ju toppen! Vi var alla rörande överens om svårigheterna i att inte grotta ned sig i varenda liten grej, det är en sådan underbar energi i en grupp som älskar hundar så som vi gör. Kunskapen och erfarenheterna som flyger omkring i rummet gör det till en magisk upplevelse. Vilket privilegium att få umgås med dessa hundnördar!

Under min utbildning kommer jag att erbjuda utredningar till kraftigt reucerat pris, då vi ska arbeta med fem projekthundar med olika problembeteenden. Hör gärna av dig via mejl med information om dig och din hund om du är intresserad av att veta mer. 
Efter november i år kommer jag förhoppningsvis att kunna erbjuda fullständiga utredningar i Norrköping och Nyköpings-området. 

Nu är det snart dags att dejta kudden på hotellet, tur att rummet har två enkelsängar med tanke på hur hundarna breder ut sig... =D

Idag när jag skulle servera hundarna frukost så kom Buffy haltande genom köket. Vänster fram haltade hon kraftigt på och reagerade när jag kände på det. Sedan uppstod en kraftig svullnad och den har hållit i sig under dagen. Jag har ingen aning om vad som kan ha hänt, men hon får ta det lugnt i några dagar, ingen lek med de andra, alltså... Det går ju så där att vila en pigg och glad valp, för humöret är det då inget fel på. Se det positiva: det blir extra mycket bur/hagträning. Blir hon inte bättre söker vi självklart veterinär!

Igår fick vi veta att vi fått en startplats i Vårnosen, en stor NW-tävling i Haninge 8/4. Jättekul! 
Dagens träningspass blev därför i svår miljö: en gömma i parkeringshuset under Ingelsta, på en kundvagn, den fick ligga ca en timme. Leeloo jobbade på bra, hon släppte några gånger när någon körde in en ny vagn i raden hon jobbade på, men det är helt okej. I övrigt fortsatte hon att jobba och hittade tillslut gömman, trots mycket folk, bilar och ljud. Duktig tjej! 

Däremot så måste jag lägga i en högre växel på vår relation, vi har tappat massor sedan Buffy kom. Det har inte varit min avsikt och jag har själv inte märkt av det, men det har tydligen Leeloo gjort. Ovanpå det så har hon varit skendräktig, vilket verkar ha förvärrats av valpens ankomst, och lite lurig i humöret. Sedan har Buffy bitit henne så mycket i nacken och halsen med sina sylvassa valptänder att det blivit stora sår på henne. Om man försöker stryka henne över de områdena blir hon alldeles konstig och går sin väg. 
Första steget blir mer egentid med henne, både promenader, träning och bara umgås. Tyvärr är Buffy ganska bestämd med att hon alltid vill vara där jag är, annars gnäller hon tills hon får vara det. Men vi får sätta ned foten i den frågan, hon får anpassa sig och inse att hon inte alltid får vara med. Det är hårt att vara valp, men vissa saker är ohållbara. 

Det här med att ge alla sina hundar egentid är ack så viktigt. Jag har försökt vara duktig på det, fast ändå gjort fel, i och med att jag nästan alltid tagit med BÅDE Leeloo och Harry. Jag har tyckt att de då får en paus från valpen, men det är ändå inte samma sak. Skärpning, matte!
Därför ska Leeloo få en egen långpromenad med matte både lördag och söndag, sedan får vi ordna ett schema för hundarna. Jag ska försöka komma ut med Harry också, annars får jag skicka ut Anders. Det är ju trots allt hans hund... =)

Lördag morgon var det dags att åka till Gnesta för Leeloos och min första officiella nose work-tävling. Tack vare snöfallet blev vi sena och jag kom insnubblandes när de redan hade påbörjat banvandringen. Vi var uppdelade i två grupper och vi skulle starta först... Jag var nervös som fan och Leeloo är alltid väldigt skällig och spänd när hon kommer ur bilen på nya ställen, vilket gör mig ännu mer spänd. Jag försökte bara att få henne att komma ner i varv tills det var dags för fordonssök och utomhussök.

• Fordonssöket bestod av en släpkärra och en bil. Vi startade snett bakom släpet och Leeloo valde att gå på höger sida och rakt fram till handsken, i princip. Jag blev så förvånad över att det gick så fort, men jätteroligt, såklart. Då både släppte och ökade nervositeten - vi hade ju fortfarande chans på diplom! 
• Utomhussöket var en husvägg med luftvärmepump, utomhusgrupp, en liggande utomhuskruka, två skyfflar och en klotgrill - samt en jäkla keramikkanin! Leeloo spände sig över kaninen, så hon fick gå fram och söka av den först. Därefter tappade jag helt konceptet och hade ingen ordning på mitt sökområde. Leeloo gjorde en kort markering på krukan, men jag tog inte den. När vi sökte på grillen så tog tyvärr tiden slut. Leeloo fick sedan belöning vid doftkällan i krukan.

Surt! Men det är ju skönt när det är jag som felar och inte hunden, det känns som något att föredra. Därefter hade vi paus i ca en timme, sedan tog jag ut henne igen och sprang några vändor på parkeringen för att hålla värmen och komma igång. 

• Behållarsöket var kartonger inne i tennishallen. Leeloo gick ganska direkt och gjorde en kort markering på en låda, men jag tog inte den heller, Jag hade kvar den lådan i bakhuvudet och lät henne gå över några fler. Men hon gick tillbaka och gjorde en bättre markering. 
• Inomhussöket var en del av tennishallen med vägg, skor, en hylla med skor i och ett bord med två stolar. Jag lät Leeloo söka upp på väggen rakt fram direkt och följde sedan väggen, över skorna. Hyllan stannade hon på och jobbade för att ringa in doften och gav en mycket bättre markering. 

Underbara hund! Men så jävla surt att jag inte tog markeringen i utomhussöket - vi hade ju fått vårt diplom! Men vi fick SSE i behållarsök och inomhussöket och jag jobbade på riktigt bra med linan. Tills nästa tävling ska vi jobba på frysmarkeringar och matte ska skärpa till sig, lita på sig hund och göra upp en sökplan som ska hållas. Och så ska jag visst andas, också. Djupt. 

Hejsan! Välkomna till oss på Kolmårdstassar och kennel Greyhame's. Jag har tänkt försöka blogga lite om oss och vår träning och tävlingar som vi är på, dels för mitt eget höga nojöes skull, för att kunna gå tillbaka och se hur det har gått tidigare och för att någon kanske vill läsa om något vi har gjort. 

Nu har vi tre hundar: 

• Harry (NORD UCH Bombax Julius Caesar, 1:a pris öppen klass viltspår), 10, 5 år. Det var den andra hund jag köpte från CG och Monica Stafberg i Björklinge och vi har haft en besvärlig relation redan från start. När jag skulle hämta honom som valp så kröp han in under deras kökssoffa och ville inte komma fram. På den vägen har det väl fortsatt, jag har haft planer och det har Harry också – helt andra planer... :) När vi gick till Cindy Pettersson och fick honom trimmad var han 5 år och hade inte gjort någon dundersuccé på utställningar, men det blev det ändring på. Efter det tog det 5 utställningar på månader och sedan var han svensk utställningschampion. Ungefär ett halvår senare var han även norsk utställningschampion. Sedan dröjde det ungefär 5 år till innan han tog sitt danska cert och därmed blev nordisk utställningschampion. Harry är tävlad i lydnad, eller olydnad borde det nog kallas, med riktigt usla resultat. Jag har lagt för mycket press på honom från början av vår träning och det har tagit sig uttryck genom att han inte orkar eller vill samarbeta med mig på tävling, på träning kan han göra 10-mässiga moment. Harrys introduktion till nose work trodde jag skulle bli en succé, men icke... Han bommade tre doftprov, varav ett med Anders. Sedan kom han visst på att han skulle hoppa på tåget och klarade sitt doftprov i januari på min nw-instruktörsexamen! Han har sina egna idéer, den lille herrn. Harry har tre valpkullar, en hos Bombax, och två hos Rottkaisers, och han nedärver sitt trevliga temperament väldigt fint. 
• Leeloo (SE NO UCH Rottkaisers Lily Potter, 1:a pris öppen klass viltspår, CACIB), 3 år, är Harrys dotter från Rottkaisers andra kull. Vi hade egentligen inte tänkt ta någon valp vid den tiden, eftersom vi väntade Miranda bara några veckor senare, men ville väldigt gärna ha en valp efter Harry. Leeloo skulle egentligen bli Anders hund var tanken, men hon är min själsfrände – jag som aldrig skulle ha  någon himla tik! :) När hon var 2 år och 3 månader tog hon sitt norska och svenska championat och jobbar nu på sitt danska cert och nordiska championat. Hon har ett CACIB. Leeloo passar utmärkt till krävande nosarbete och tränas och tävlas inom både viltspår och nose work, men tyngdpunkten i hennes och mitt arbete ligger på specialsök. Under våren 2018 ska Leeloo utbildas till narkotikasökhund och vi tränar för Eva Münter på Dog & People. Förhoppningsvis ska Leeloo få valpar under det här året, planerad pappa är C.I.B. FI J(g)CH J Loppekassa Try It Again "Hugo". Leeloo var verkligen inte glad åt att vi i december förra året tog hem en ny liten tjej, som numera är gigantisk i vår mått mätt! 
• Buffy (Alot Spots Marcoville, LUA), 3,5 månad, är vår första dalmatiner i team Greyhame. Jag hade en för 10 år sedan, men det var en import från Spanien och ev. inte renrasig. Eftersom han togs bort p.g.a. svåra problem med urinsten, som är relativt vanligt hos dalmatiner, så ville vi ha en LUA den här gången. Det är en lång historia i sig, men den "varianten" får i alla fall inte så svåra problem. Så vi har väntat och letat i ca 2,5 år och fick tillslut tag på vårt älskade spöke hos Helena på Alot Spots. Buffy har inte hunnit hitta på så mycket än, såklart, men planen är att hon ska bli preparatsökhund och helst lära sig några fler trix... =) Buffy ska börja på tävlingsinriktad valpkurs för Ingela Karlsson i Söderköping nu på onsdag och det ska bli jätteroligt!