Timmy var en dalmatinerkorsning som tagits in till Sverige från Spanien och behövde ett nytt hem. Vi skulle bara vara jourhem tills han hittade sitt forever home, men han blev kvar. Timmy slukade mitt hjärta med hull och hår och han hade själv ett hjärta av guld. Hur en hund som lidit människors elakhet så illa kunde gå vidare och förlåta och älska igen, det är ett under. 

Det bästa Timmy visste var att springa och han var ofta med mig när jag var ute och red. Han var så enkel att ha med sig, gick aldrig fram till någon och jag böjde mig bara ner så kunde jag koppla upp honom från hästryggen när vi skulle över vägen eller järnvägen för att komma ut på de långa skogsvägarna i Borås. 

När vi skaffade Timmy bodde vi i en liten 1:a och han blev ofta att stå i vägen, därav fick han smeknamnet Timmy-Tut. Han hade världens vackraste leende som jag älskade över allt annat. Alla borde få ha en hund som Timmy någongång i sitt liv, han har lärt mig så mycket om hundar och om mig själv.